Möten

De oväntade mötena. De där man inte riktigt räknat med och som man ibland kan undra över om de inte hade en särskild mening. De där mötena som ter sig nästintill osannolika. Ja man kan nästan bli lite fatalist emellanåt.
 
Förra veckan tänkte jag ta ett tidigare tåg från jobbet - egentligen för att åka hem och läsa in mig på lite litteratur. Men istället för att ta mitt tåg så gick jag en sväng på stan. Inne på ett av varuhusen ramlade jag över någon som jag inte mött på länge. Och där stod vi och omfamnade varandra och insåg att vi båda drabbats av saker som inte hör vardagen till. Det var ett hjärtevarmt möte för oss båda. Tid och rum och en serie händelser har gjort att vi inte setts på länge. Men nu var det tydligen dags att vi skulle mötas - kanske för att vi ska kunna ge varandra något vi båda saknat.
Och jag kan inte låta bli att tänka.... om jag nu tagit det där tåget som jag tänkt. Då hade vi inte setts och tiden hade fortsatt gå.
 
Och den där händelsen med hästen i Hyde Park. Är det inte lite osannolikt att ryttaren hittar oss några år senare?
 
Och den där mannen vi fotograferade på stan och hamnade mittemot på ett pendeltåg långt senare. Hur sannolikt är det?
 
Eller det där oväntade arvet som gjorde att en grupp släktingar sammanstrålade och möttes för första gången på väldigt länge. Och där och då hittade man en bit av sin barndom. 
 
Kanske är inte alla möten så viktiga kan man tänka. Men emellanåt blir ett oväntat möte en saknad pusselbit. En bit som får delar att bli hela. Och ja man blir lite fatalist - det blir man.
 
 

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Tänkvärt ock fint skrivet. Hörde någon en gång säga. Vissa möten är för stunden.vissa är för att vi ska utvecklas eller hjälpa någon annan att utvecklas.Vissa möten är ämnade för större ändamål och vissa möten är menade att vara för evigt. Kram

Svar: Tack för dessa fina ord
Chris och Jonas

2 johanni:

skriven

Jag känner igen tanken, har tänkte den själv nån gång. Men å andra sidan, för varje möte du har med det oväntade finns det kanske flera hundra möten du aldrig har. Människor du skulle ha träffat om du hade tagit det där vanliga tåget. Jag tror det kanske ligger lite i vår natur att se samband i slumpen, att tro att just det här mötet var speciellt, osannolikt, betydde något osv. Det gör inte mötena mindre viktiga, underbara och välkomna. Förstår du hur jag menar?

Svar: Jag förstår vad du menar men .... jag föredrar att se lyckan i de möten som sker och se dessa som någon mening.
Chris och Jonas

Kommentera här: