0 Läs mer >>
Kan en människa förändras? Tänk om svaret på den frågan vore nej - så tröstlöst det skulle kännas.
 
MIna tankar kring detta väcktes av flera skäl i helgen som gick. Ett av skälen var att jag läste ett kort blogginlägg. Anna-Karin som har bloggen skriver "Liv är rörelse. Rörelse är liv.".
 
Och jag tänker på att jag är ju jag. Det kan ingen ändra på. Det finns vissa grundbultar som gör att just jag är jag. Men sen är vi ju alla lite som oslipade diamanter tänker jag. Händelser, erfarenheter och insikter gör att en vass kant kanske blir mindre vass eller att en annan kant blir skarpare. Och givetvis innefattar viljan att förändras också i detta.
 
Om man har en tendens att agera eller reagera på ett visst sätt så kan man ju faktiskt jobba med detta bara man blir medveten om det. Och om man inte är medveten om det själv förutsätter det ju att man får detta påtalat för sig av någon som ser det. Sen gäller det ju att man har den där viljan att förändra det. Mest handlar det om att man faktiskt själv tycker det är något som är viktigt att förändra.
 
Men vi människor måste få fortsätta vara människor och inte försöka göra oss till något andra vill att vi ska vara. Vi är dom vi är. Dom oslipade diamanterna. Vissa små skavanker kommer alltid att finnas där och de är en del av oss och ska så fortsätta vara.
 
 
 
 

Förändring

1 Läs mer >>
Ibland väntar vi på något utan att riktigt veta vad. En väntan på något som ska förändra - förbättra - eller lösa en situation vi inte riktigt vet hur vi ska hantera.
 
Väntan kan bli lång om vi inte själva tar tag i det som behöver förändras.
 
 

Väntan

0 Läs mer >>
En stilla morgon i Hyde Park när daggen fortfarande ligger kvar. En ensam man som går i det våta gräset. Till synes helt omedveten om vätan går han sakta där med väskan bakom ryggen.
 
Jag tror inte han såg oss. Jag tror att han gick där helt i sina egna tankar - helt i sitt eget lugn. En stilla park en vacker morgon innan dagen riktigt vaknat.
 
Och tänk att ha förmånen att vara där i sina egna tankar. Att bara kunna tänka dom färdigt utan något som stör. Att få landa tanken för att sedan vandra vidare till nästa utan avbrott.
 
Lite som att promenera - att få ta nästa steg först när det föregående är klart. Skönt det där med lugn. Skönt med stillhet innan allt sätter igång.
 
 
 
 
 

Lugn

2 Läs mer >>
Igår var jag riktigt elak. Fördomsfull ena dagen och elak den andra. Man kan undra vart det är på väg.
 
Trots begränsat med tid bestämde jag mig för att ta en promenad ner på byn för att hämta ut ett paket. Och nu för tiden kan man ju få hämta ut paket på alla möjliga och omöjliga ställen. Detta kändes som det sistnämnda.
 
Så jag gick med raska steg i solen för att hämta ut paketet. Väl där insåg jag att personen bakom disken kanske inte var den som hade mest vana i att hantera paketutlämningen. Dessutom förstod jag av antalet paket att det kanske inte var så många som nyttjat just detta utlämningsställe. Anledningen till att mitt paket hamnat där vet jag inte men jag tror det var förutbestämt dvs inget jag kunde påverka.
 
Av de tio paket som fanns i hyllan var ett rosa och när mannen bakom disken kollat en stund på alla paket utom det rosa så föreslog jag att han skulle kolla det. Och se där ... det var mitt paket. Sen började nästa svårighet och det var att säkerställa att numret på paketet överensstämde med det som fanns i min telefon. Namnet, som ju är väldigt ovanligt, stämde men det där numret.
 
Så småningom kunde det konstateras att det var rätt nummer och rätt namn och då var det dags för id-kontroll. Det var här någonstans de stora problemen började. Inte på grund av mitt id-kort utan för att numret på paketet inte stämde med det nummer som fanns i mannens dator. Till slut föreslog jag att mannen kanske skulle ringa någon form av support. Klockan bara tickade ....
Min lättnad var total när han vände sig om och tog ett papper som låg där och för bråkdelen av en sekund trodde jag att han skulle lyda mitt råd. Att papperet bakom hans rygg gick till någon som kunde hjälpa.
 
Men jag hade fel. Det var en lista på de namn som hade paket att hämta ut som han tog fram. Och sen påbörjades proceduren i datorn igen... Och han bad att få mitt id-kort ytterligare en gång. Han skakade på huvudet och sa något om att numren inte stämde.
 
 Här någonstans tog mitt tålamod slut så jag frågade i en inte alltför trevlig ton om det skulle ta lång tid eftersom jag hade lite bråttom. Jag nämnde också att jag verkligen behövde hämta ut det där paketet.
 
Han tittade inte på mig utan fortsatte klicka på datorn, försökte scanna streck-koden och bad så småningom en tredje gång om mitt id-kort.
 
Slutligen tog han fram den där listan en gång till och bad mig skriva på den. Jag gjorde som han sa och frågade om jag nu kunde ta mitt rosa paket. (en aningen irriterat må jag tillägga) Och vips kunde jag ta det.
 
Dock är jag inte helt övertygad om att han fick allt att fungera som det skulle och jag säger bara en sak. Ge mig Posten tillbaka!
 
 

Elak

2 Läs mer >>
Igår hände det igen.... ni vet när man återigen upptäcker att man är fördomsfull. Och det gör mig rätt besviken på mig själv måste jag säga.
 
Det är fredag, det är vackert väder och man är lite tidig till Centralstationen. Då går man helt enkelt ut för att sätta sig på en bänk i solskenet ute på en av perrongerna. Då sitter det en ung kille där på en av bänkarna. Han sitter i mitten och har en väska vid sidan om sig uppe på bänken. Kanske är han 20 år. Ja sen röker han också och har ett djurgårdsmärke på sin jacka.

Min första reaktion är att han satt sig i mitten på bänken för att omöjliggöra för någon annan att sätta sig där. Men jag går fram och slår mig ner bredvid honom. Dock hinner inte ens min bakdel nudda bänken förrän killen reser på sig och går några meter åt sidan. Och först fattar jag ingenting men sen.... så inser jag att han rest på sig för att han röker. Hänsynfullt ställer han sig några meter bort och röker färdigt. När han är klar kommer han tillbaka och sätter sig där han satt från början.
 
Och jag känner att någon har gett mig en knäpp på näsan. Så jag sitter där och skäms för att jag på något sätt trodde en del saker som verkligen inte stämde överens med verkligheten.
 
Så jag ställer mig i skamvrån ikväll....bara så ni vet.
 
 

Fördomar

1 Läs mer >>
"Att man ska behöva komma till en plats för blinda för att bli sedd" så skriver de på Almåsa konferensanläggnings hemsida.
 
Och för dom som inte vet vad Almåsa är kan den meningen kanske te sig en smula kryptisk. Men för mig som varit där är just den meningen precis vad min upplevelse handlade om. Dels gick jag en helt fantastisk utbildning under en veckas tid där och dels var Almåsa väldigt speciellt just på grund av hur det var uppbyggt. Nu ska det sägas att det är kanske 10 år sedan jag var där så om något förändrats vore det inte särskilt konstigt.
 
Almåsa köptes 1959 av Stiftelsen de blindas väl. Därför finns det stolpar placerade utomhus som förmedlar information om vad man kan se. Många växter sprider väldoft utomhus. Allt är liksom anpassat för människor som är blinda och för att de ska få en härlig upplevelse.
 
Sen finns det en svartkrog också. Inte svartkrog på det sätt vi kanske oftast förknippar det ordet med. Utan en krog där vi seende får äta i beckmörker och blir uppassade precis som på vilken vanlig restaurang som helst. Men att äta i beckmörker när man är seende är ingen lätt uppgift. Och det där med att konversera när man inte kan se personen. Kroppsspråk och ögonkontakt betyder ju så oerhört mycket men när man inte har det att tillgå blir upplevelsen en helt annan.
 
Och det var just under denna kurs som jag hittade en blomma som doftade choklad. En chokladblomma. Men det visade sig svårare än jag trodde att hitta en sådan att köpa. Efter en hel del kontaktande via nätet hittade jag dock en kvinna någonstans norr om Dalälven som så snällt skickade en stickling av blomman via post. Och den växer och frodas alldeles intill vår altan. Och varje år när den blommar förundras jag över hur den hamnat hos mig och hur tillfälligheternas spel gjorde att just jag bestämde mig för att ha en chokladblomma i min rabattl.
 
 
 
 

Chokladblomma

1 Läs mer >>
Det finns en massa saker som smittar. Typ influensa och andra otrevligheter. Men det finns ju sånt som är trevligt som smittar också. Typ leenden och vänlighet.
 
Om jag gör något extra vänligt mår jag alltid väldigt bra. Det känns liksom bra i hela kroppen att göra något gott för någon annan.
 
En dag för en tid sedan hade jag köpt lite godis. Jag hade omsorgsfullt valt ut de där extra goda sakerna i godisaffären mitt inne i stan. Med godispåsen i handen gick jag in på ett av varuhusen och kikade runt lite i väntan på att mitt tåg skulle gå. Väl där hittade jag en blus som jag ju var tvungen att ha. Ja så där kan det ju bli ibland. Och när jag skulle betala satte jag ner godispåsen på disken. Det var en sån där godispåse med fönster så att man verkligen ser vad som finns inuti.
 
"Så gott det ser ut sa tjejen i kassan". Och jag tror hon sa det helt utan baktanke. Bara en reflektion sisådär en timme innan arbetspasset var slut. Så jag frågade om hon ville smaka. Först blev hon helt bestört för det var ju inte alls så hon menat. Men jag skrattade bara lite och förklarade att jag inte alls upplevt det så. Men jag fortsatte truga henne för att hon skulle ta en godisbit.
"Men det kan jag ju inte", sa hon.
"Klart du kan", sa jag. "Vem ska hindra dig?"
TIll slut stoppade hon ner handen i den nu öppna påsen och tog en bit. Jag sa till henne att ta två till.
 
Och hon log med hela ansiktet och sen berättade hon att hon och hennes kollega stått och pratat om godis en stund innan. De var trötta och behövde lite energi. Och glädjestrålande sa hon att jag hade gjort hela hennes dag.
 
När jag gick därfrån så tänkte jag att hon gjorde hela min.... bara genom att hon gav mig möjligheten att vara lite extra vänlig mot henne.
 
 

Vänlighet

2 Läs mer >>
Lilla snigel akta dig sjunger Miraklet. Kanske är inte orden så tydliga ännu men melodin är helt klart den rätta. Och visst hör man att hon har rätt betoning. Så snart kommer nog orden att sitta där som de ska också.
 
Häromkvällen fick hon dock se något hon aldrig sett tidigare. I alla fall inte i verkligheten. Säkerligen har hon sett någon igelkott på bild men när det var dags för Miraklet att bege sig hemåt med mamma och pappa så fanns den där. Igelkotten.
 
I alla år har vi haft igelkottar runt knuten. De dyker upp så här års och sen försvinner de och dyker upp i slutet av sommaren igen. Vart dom tar vägen däremellan har jag ingen aning om. Något år hade en granne en hel hög med igelkottsungar under sin altan. Ett annat år höll en igelkott på att dö i vår rabatt. Vi satte ut vatten och dagen efter var den borta. Så det där med igelkottarnas närvaro är vi vana med.
 
Förra året såg vi ingen igelkott och vi befarade att de försvunnit för gott. Så glädjen var stor när kotten dök upp häromkvällen. Extra stor var glädjen över att Miraklet faktiskt fick se en igelkott livs levande.
 
Och nu funderar jag över om det finns någon liten visa vi kan sjunga om igelkottar istället. De är ju bra mycket trevligare än sniglarna.
 
 

Snigel

1 Läs mer >>
I helgen gjorde vi något vi tycker mycket om att göra, min man och jag. Vi var ute och finåkte.
 
Finåka förresten - vad kommer det ifrån egentligen. För mig är det något man ägnade sig åt för typ en evighet sedan. Familjen klädde sig fint och åkte ut med bilen en sväng - företrädesvis på en söndag. Och att det var en söndag var kanske inte så konstigt. För typ en evighet sedan jobbade man ju på lördagar också.
(Och tro det eller ej men den lagstadgade rätten för arbetsgivare att förlägga dagarbete på lördagar upphörde så sent som 1976 även om det i praktiken upphörde 1971.)
 
Så finåka gjorde man på lediga dagen - på söndagen.
 
VI finåkte också på söndagen. Dock bestod vår klädsel av mer praktisk natur. Lite grövre kängor och jeans. Och så kamerorna förstås. Dom vill man ju gärna ha med.
 
Och när vi finåker tar vi någon liten väg vi hittar på kartan och låter den ta oss dit den leder. Det brukar oftast bli väldigt intressant. Små hus man aldrig sett, natur man inte tidigare upplevt och så en och annan människa längs vägen. Ett litet tips bara om man ger sig ut som vi gör. Bensintanken bör vara full och lite dryck och något att äta är bra att ha när blodsockerhalten sjunker. Och det gör det efter några timmar hur mysigt och trevligt det än är.
 
Sen går det ju inte särskilt fort för vi vill ju uppleva det vi ser. Så vi åker sakta. Och då kommer det bilar som åker fortare så ett öga i backspegeln är bra så man kan släppa förbi de andra bilarna. För de fattar nog inte vad vi gör - att vi finåker.
 
Egentligen borde vi cykla. Ja det borde vi nog göra ....
 
 
 
 
 

Finåka

0 Läs mer >>
Det här med dricks är sannerligen inte lätt. Och nu tänker jag dricks i Sverige när man är ute och äter. För om jag är en nöjd kund så vill jag ju gärna lämna dricks men om jag inte är nöjd så ser jag verkligen ingen anledning till att betala mer.
 
Jag läste på en sida om vett och etikett att man ska ge mellan 5-10% av notans totalsumma i dricks. Och om vi då leker med den tanken så kan det ju bli rätt mycket pengar som tillkommer efter att man ätit den där goda middagen med ett par glas vin. Samtidigt vill man ju gärna ge lite extra för den där extra servicen man fått. En uppskattning helt enkelt.
 
För ett par veckor sedan besökte jag en bar av det bättre slaget med en väninna. Det var ingen bordsservering utan man fick snällt gå till baren och beställa vad man ville dricka (och eventuellt äta). Man betalade vid baren och i samband med detta fick man lägga till dricks i betaldosan om man så önskade. Och jag funderade över det. Vad betalar jag dricks för? Att någon ska hälla upp ett glas vin åt mig?
 
Jag behövde aldrig fundera över om jag skulle ge någon dricks eller inte vid detta tillfälle eftersom barpersonalen mest pratade med varandra och var tämligen ointresserade av mig. Och jag funderade mycket över det fenomenet - när skulle det varit ok för mig att ge dricks vid barbeställning? Kanske om de berättat lite om vilka olika viner de hade att välja på, om de rekommenderat något särskilt vin och om de tipsat om barmenyn och något särskilt gott tilltugg?
 
Jag kanske har en gammeldags syn på dricks men för mig är det starkt förknippat med bordsservering. Och jag tycker verkligen inte att man ska behöva ge dricks för det självklara. Att ge dricks för att någon häller upp den dryck jag beställt känns inte ok. Men som sagt ... saker och ting förändras och kanske är det bara jag som inte hänger med.
 
 
OBS - tjejen på bilden har ingenting med texten att göra
 
 
 
 

Dricks

0 Läs mer >>
Händer det något när man närmar sig 50 som gör att man plötsligt blir mer orädd, mer benägen att trotsa farorna och som gör att man mer än någonsin längtar efter att få låta håret fladdra i vinden? Eller är det så enkelt att många när de uppnår denna ålder äntligen har ekonomi nog att låta drömmarna bli verklighet? Oavsett vad det är så är det just runt 50 som många köper sig en motorcykel. Helt plötsligt, kan det verka om man står utanför, ska någon dra på sig skinnstället och ge sig ut för att uppleva naturen.
 
Själv har jag lite svårt att förstå det där. Dels att pressa in kroppen i ett skinnställ och sedan pressa in huvudet i en stor hjälm för att få en naturupplevelse. Jag sätter på mig kängorna och går 5 minuter så har jag massor av natur. Slingriga skogsvägar gör sig bäst på cykel eller i en bil med AC. Då behöver man inga skinnställ att åla sig in i och ut ur.
 
Men det är ju mitt val och min känsla.
 
Och det är nu man märker hur många de är - de där mc-människorna. De dyker upp ensamma, i par eller i klungor. Sen samlas de vid vissa fik som flugor likt en sockerbit.
 
Alla är ju inte i 50-årsåldern men förvånansvärt många och de känns mest igen när de väl fått av sig hjälmarna. Det är då man ser vem som är vem. Och kanske är det just det.... att med hjälmen på kan man tas för vilken ungdom som helst.
Kanske är det lite som ungdomens källa det där med att så många börjar köra mc när de närmar sig 50. Det tror sig hittat den....
 
 

MC

0 Läs mer >>
Igår var mannen och jag på utflykt. Vi gör så ibland. Tar bilen och åker dit näsan pekar. Sen upptäcker vi vadhelst det nu är som finns där att upptäcka.
 
Igår hittade vi ett samhälle inte så långt ifrån där vi bor som lite var som byn som Gud glömde. Nedgångna hus, skräpigt och vildvuxet på ett sätt som vittnar om något som saknat omvårdnad länge. Och grått - jag skulle nog vilja säga grått. Ett samhälle som haft sin blomstrings dagar men som nu fått förfalla under lång tid.
 
Man kunde tydligt se att samhällets centrum haft en hel del affärer, att järnvägen spelat en stor roll, att människorna som bott där säkert haft barn som lekt på den övergivna lekplatsen. Och vi sa att vi måste åka tillbaka dit och dokumentera det hela. För om några år finns det inte kvar.
 
Men trots allt bor det människor där och lever mitt i detta och jag undrar vilka de är, vilken historia de har att berätta och vad de känner inför byn som sakta men säkert förfaller.
 
 
 

Utsikt

0 Läs mer >>
Kikar ut genom fönstret denna tidiga morgon och inte en sol i sikte. Inte en människa heller för den delen.
 
Inser att det är fredag morgon och den andra lediga dagen av ledigheten, långledigheten. Långfredag och långledigt. Det låter rätt skönt.
 
Men långledighet det har såna som jag....på sjukhusen, på polisstationerna, i affärerna arbetar en hel massa människor för att ta hand om alla som blir sjuka, för att skydda oss och för att se till att vi kan handla det vi behöver. Och för det är jag väldigt tacksam. Jag skickar alla som arbetar dagar som idag en liten extra tanke. Ni är alla hjältar på något vis.
 
 

Långledigt

1 Läs mer >>
När jag var barn lyssnade man alltid på Svensktoppen. Jag tror det var på lördagarna men där kan jag ha fel. I alla fall kommer jag ihåg Ulf Elfving som programledare.
 
Igår fick jag brev från Sveriges Radio. Det har nog aldrig hänt tidigare. Så lite intressant var det allt att se vad de ville mig. I kuvertet låg ett kort där det framgick att jag var utvald att rösta i de två nästkommande Svensktoppsprogrammen.
 
Så nu gäller det bara att ta reda på i vilken kanal Svensktoppen går i, vilken tid och dag och sen får givetvis hela påskprogrammet styras om efter det.
 
Meddelas endast på detta sätt.
 
 
 
 

Svensktoppen

1 Läs mer >>
Hon hette Stina och hon var väldigt lik katten på bilden men ändå inte. För Stina var sköldpaddsfärgad vilket innebar att hon i sitt ansikte även hade röd färg. Och trots att det är närmare åtta år sedan så ser jag fortfarande hennes nätta lilla ansikte framför mig.
 
Stina var en innekatt och hon var den snällaste man kan tänka sig. Men samtidigt en dam med integritet. Det var hon som bestämde. Och de enda gångerna hon visade klorna inomhus var när vi lekte den roliga katt och råttaleken då hon hoppade upp och rev på tapeterna vid dörrposterna. Men vi hittade en fiffig lösning i att sätta plexiglas där som skyddade när vi väl tapetserat om.
 
För områdets andra katter var hon däremot rena rama skräcken. Denna späda varelse skrämde bort det mesta när hon smet ut. Förmodligen satt hon inne om dagarna och såg grannarnas katter passera på hennes gräsmatta. Och när hon väl smet ut fick de veta vem det var som bestämde. Storleken spelade ingen roll här heller. Hon jagade bort alla katter som fanns i hennes närhet. Inte ens de där två som bodde på hörnet klarade sig fastän de samarbetade och attackerade från två håll. De sprang ylandes iväg efter Stinas attack.
 
Inomhus var hon som sagt världen snällaste och när marsvinet levde var de bästa vänner. Hon låg intill buren och lät marsvinet bita av morrhåren på hennes vänstra sida. När marsvinet höll på att dö låg Stina i mitt knä och slickade på marsvinet. Vi satt där tillsammans och vakade.
 
Det är åtta år sedan Stina blev så sjuk att vi fick åka till veterinären. Och det var där och då vi bestämde att inga fler husdjur skulle komma innanför våra väggar. Avskedet till Stina gjorde alldeles för ont.
 
 
 
 

Husdjur

2 Läs mer >>
Varje morgon passerar jag en tiggare vid pendeltågsstationen. Tiggaren sitter ner och försöker fånga uppmärksamheten hos oss morgontrötta och aningen stressade pendare som passerar.
 
Och varje gång detta händer så hugger det till i mitt hjärta en aning. Jag passerar och jag lägger aldrig något i den trasiga pappersmuggen. Nu riskerar jag att få en hel hög människor som kommer stå med plakat utanför mitt hem och kalla mig än det ena eller det andra. Men stopp - stanna och lyssna på hur jag ser på det.
 
Vi människor som passerar dessa tiggare har i de allra flesta fall begränsat med resurser. Och visst skulle jag kunna lägga några kronor i den där pappersmuggen utan att det på något sätt skulle ruinera mig. Nu finns det två skäl till att jag avstår. Det första är av rent praktisk natur. Jag har sällan eller aldrig kontanter på mig. Detta skulle ju förstås enkelt kunna lösas om jag så ville.
 
Men det andra skälet och det som faktiskt är det viktigaste är att jag prioriterar vad jag lägger mina pengar på. Jag ger till olika välgörenhetsorganisationer antingen när jag möter dem ute på gatan eller också via donationer månatligen och då och då via engångsbelopp. För jag tror att om jag ger 100 kronor till Röda korset, Stadsmissionen, Läkare utan gränser eller vad det nu må vara så hjälper jag fler människor än om jag lägger 100 kronor i en pappmugg till någon på gatan.
 
Någon tänker säkert att det ena inte behöver utesluta det andra. Och självklart är det så men om vi nu går tillbaka till tanken att vi som passerar den där tiggaren har begränsat med resurser. Så den möjlighet som jag anser mig ha att ge pengar är därmed också begränsad. Därför gör jag valet att ge till de som kanske inte haft möjligheten att resa till Sverige. Till de som är kvar i flyktinglägren, till de som är för skadade för att ta sig någonstans, till de som inte har mat och riskerar att svälta ihjäl och som inte har en chans att sitta på gatorna i vårt land. Till de osynliga. De som vi inte ser.
 
Och varje gång jag passerar en tiggare på stan så hugger det till i mitt hjärta för jag tänker på alla dom som inte kan ta sig hit för att själva försöka få hjälp.
 
 
 
 
 

De osynliga