LifeOnSecondFloor

För några år sedan var vi på en julmarknad av det bättre slaget. Där fanns en silversmed som gjorde fantastiska smycken. Ett av smyckena var i form av ett hjärta, ett stort hjärta. Jag blev direkt förälskad i smycket (jag som inte är särskilt intresserad av smycken egentligen) men det kostade lite för mycket för att spontanshoppa.

Några veckor senare var det julafton och där i ett paket fanns det fantastiska hjärtat. Min älskade make hade köpt det åt mig.

 

Hjärtat, som har ett stort affektionsvärde för mig, försvann sedan spårlöst någon gång förra sommaren. Det är ju inte något jag har på mig varje dag så svårt att säga exakt när. Men jag har letat på de ställen jag rimligtvis skulle kunnat lägga det. Slutligen insåg jag att det nog måste ha halkat bakom garderoben. Och den flyttar man inte i brådrasket.

 

Och varje gång som varit ett sådant tillfälle när hjärtat varit perfekt att bära har jag sörjt att det varit borta och därefter letat ytterligare en gång.

 

I torsdags satt jag på tåget och en tjej som satt bredvid frågade om hon fick ta en bild på reflexhjärtat på min ryggsäck. Hon berättade att hon samlade på bilder av hjärtan - dessa bilder la hon sedan ut på facebook. Jag kom på att jag har ett armband med en liten berlock med ett hjärta på så hon fick fotografera det också. Och jag och maken pratade sedan om hjärtat som försvunnit. Det hade varit något att fotografera. (Vid ett tillfälle gjorde faktiskt en konduktör det för att hon tyckte det var så vackert.)

 

En stund senare kom vi hem och där på köksbordet låg plötsligt silverhjärtat. Som sprunget från ingenstans låg det mitt på köksbordet. Det var en aning spooky. Var kom det ifrån och var det inte ett märkligt sammanträffande?

 

Jag kastade mig på telefonen till barnbarnets föräldrar som jag visste varit där under dagen och frågade om de hittat smycket. Och i så fall var? Jag insåg att de måste ha något med saken att göra för jag har ju letat som en galning.

 

Jo .... vårt lilla mirakel hade öppnat en skokartong med ett par av mina inneskor. Och där låg smycket. Jag kan väl säga att jag inte har något minne av att ha lagt det där men troligtvis har så skett under någon resa. Smycket har lagts i skokartongen för att skyddas extra. Och vid hemkomst har det legat kvar. Bortglömt och så småningom borttappat.

 

Men nu är det inte längre borttappat utan upphittat. Och jag bär det nära mitt eget hjärta.

 

(Skon på bilden är något jag hittade på stan - säkerligen finns någon annan som letade länge utan att hitta)