LifeOnSecondFloor

En solig dag vid ett vattendrag ter sig allt plötsligt väldigt blått. Blått som vattnet där den klarblå himmelen speglar sig. Härligt livfullt blått. Blått där molnen är strimmor av hopp. Blått som nästan försvinner i det bleka men ändå starka vårljuset.

 

Men också den mörkare blå som landar i själen av vemod och saknad. Det där blå som finns där när dagarna är som tungast. När saknaden är som störst. Och solen kan skina med hur många watt som helst den förmår ändå inte att ta sig in i de där skrymslena. För de lurar under den glättiga ytan. Och ibland tar det mörkblå sig nästan ändå upp. Men bara nästan.

 

Och det är då man behöver en hand att hålla och en famn att krypa in i.