Ring
"Ring, ring bara du slog en signal." Så sjöng ABBA i början av 70-talet. En text om längtan efter någon som ska höra av sig. Och det här var ju evigheter före mobiltelefonernas intrång. Det var fasta telefoner som gällde och när man svarade gjorde man det med hela telefonnumret eller med sitt namn. Vett och etikett.
Om man ringde någon som inte var hemma lämnade man vänligt ett meddelande till den som svarade. Och det första man gjorde när man kom hem var att kolla om det fanns några meddelanden från någon som sökt en. Eller så satt man där.....väntandes och vågade inte gå någonstans ifall det där samtalet skulle komma.
Det var också busringningarnas tid.
"Är det Löv på Storgatan?"
"Ja...."
"Sopa upp dom då"
För de som var modiga nog. Och det fanns ingen display som avslöjade vem som ringt. Ville man veta sånt var det väl nästan ett domstolsbeslut som krävdes.
Idag släpar vi med oss telefonerna dygnet runt. Vi är alltid nåbara. På fester, på middagar, på bion och teatern. Överallt ser man människor smyga upp sina mobiler och kolla om någon skickat ett sms eller kanske ringt. Och söker man någon idag behöver man inte ens lämna ett meddelande. Många ringer upp bara de ser ett missat samtal.
Och hur svarar vi? Mer och mer vanligt är att man säger "Hej Anna" för man ser ju på displayen att det är hon som ringer. Många gånger behöver vi inte ens presentera oss. Vett och etikett som tidigare gällt har upphört. Det är väl ingen som svarar med sitt telefonnummer idag och faktiskt inte så många som säger hela sitt namn heller.
Och visst tar vi lite illa upp om någon vi skickat ett meddelande till inte svarar snabbt. Svarar de inte alls är det nästan oförskämt. För vi ska ju vara nåbara mest hela tiden. Och vi ska svara.
En sak är dock sig lik och det är väntan på det där telefonsamtalet. Det kan ingen modern teknik plocka bort. Vi kanske inte behöver sitta och titta på den fasta telefonen - idag kan vi facebooka eller spela spel under tiden som vi trånar efter samtalet som vi hoppas ska komma.
