LifeOnSecondFloor

Vaknar denna morgon och ser att Jonas Blixt blivit tvåa i Augusta. (För er oinvigda så handlar det om golf och Augusta är en av de där fyra största tävlingarna som det är så viktigt att vinna och som ingen svensk ännu lyckats vinna.) Och han säger något väldigt viktigt "Jag gjorde allt jag kunde". Mer än så kan man inte göra.

 

Precis så är det med föräldraskap - man gör allt man kan.

Och jag tänker på sönerna som fick grönt kort i golf någon gång i mellanstadiet för att de ville och för att vi hade möjligheten. Eller rättare sagt vi prioriterade det och annat fick stå tillbaka. Tanken var inte att de skulle bli en ny Tiger Woods eller att de så här ett antal år senare skulle stå på prispallen i Augusta. Syftet var helt enkelt att försöka hjälpa dem hitta en aktivitet de gillade. Och när de visade intresse för golf fick de prova det.

De fick prova scouterna, fotboll, tennis, innebandy och en hel massa andra saker också. Där vi hade möjligheten att ordna detta.

 

Det finns en massa saker man som förälder gör för sina barn. Och det man framförallt gör är att försöka vara en bra förälder utifrån de förutsättningar man har. Då menar jag i första hand inte de materiella förutsättningarna. För nog är det väl så att alla föräldrar vill sina barn väl? Sen kanske inte alla lyckas lika bra av en hel massa olika skäl. Men man gör förhoppningsvis allt man kan.

 

Och nyheten om Jonas Blixt och en artikel som Åsa Beckman skriver får mig att fundera över föräldraskapet denna morgon.

 "”Man kommer alltid sörja den förälder man aldrig blev” som en klok väninna en gång uttryckte det. Helt rätt. Och man får försöka försonas med den man faktiskt blev." (citat ur Åsa Beckmans text)

 

Ja för man gör allt man kan. Man försöker utifrån de förutsättningar man har och man hoppas det ska vara så bra det bara kan.