LifeOnSecondFloor

Varje morgon passerar jag en tiggare vid pendeltågsstationen. Tiggaren sitter ner och försöker fånga uppmärksamheten hos oss morgontrötta och aningen stressade pendare som passerar.

 

Och varje gång detta händer så hugger det till i mitt hjärta en aning. Jag passerar och jag lägger aldrig något i den trasiga pappersmuggen. Nu riskerar jag att få en hel hög människor som kommer stå med plakat utanför mitt hem och kalla mig än det ena eller det andra. Men stopp - stanna och lyssna på hur jag ser på det.

 

Vi människor som passerar dessa tiggare har i de allra flesta fall begränsat med resurser. Och visst skulle jag kunna lägga några kronor i den där pappersmuggen utan att det på något sätt skulle ruinera mig. Nu finns det två skäl till att jag avstår. Det första är av rent praktisk natur. Jag har sällan eller aldrig kontanter på mig. Detta skulle ju förstås enkelt kunna lösas om jag så ville.

 

Men det andra skälet och det som faktiskt är det viktigaste är att jag prioriterar vad jag lägger mina pengar på. Jag ger till olika välgörenhetsorganisationer antingen när jag möter dem ute på gatan eller också via donationer månatligen och då och då via engångsbelopp. För jag tror att om jag ger 100 kronor till Röda korset, Stadsmissionen, Läkare utan gränser eller vad det nu må vara så hjälper jag fler människor än om jag lägger 100 kronor i en pappmugg till någon på gatan.

 

Någon tänker säkert att det ena inte behöver utesluta det andra. Och självklart är det så men om vi nu går tillbaka till tanken att vi som passerar den där tiggaren har begränsat med resurser. Så den möjlighet som jag anser mig ha att ge pengar är därmed också begränsad. Därför gör jag valet att ge till de som kanske inte haft möjligheten att resa till Sverige. Till de som är kvar i flyktinglägren, till de som är för skadade för att ta sig någonstans, till de som inte har mat och riskerar att svälta ihjäl och som inte har en chans att sitta på gatorna i vårt land. Till de osynliga. De som vi inte ser.

 

Och varje gång jag passerar en tiggare på stan så hugger det till i mitt hjärta för jag tänker på alla dom som inte kan ta sig hit för att själva försöka få hjälp.