... den är här nu
Vi sitter där mittemot varandra och äter Morsdagsmiddag. Samtalet kretsar kring högt och lågt. Men när jag lämnar restaurangen så är jag alldeles varm i kroppen. Så klok han är - vilka kloka tankar han har om det som sker.
Och det är min son - den där vuxne mannen med all denna klokskap.
Kloka ord
"Att man ska behöva komma till en plats för blinda för att bli sedd" så skriver de på Almåsa konferensanläggnings hemsida.
Och för dom som inte vet vad Almåsa är kan den meningen kanske te sig en smula kryptisk. Men för mig som varit där är just den meningen precis vad min upplevelse handlade om. Dels gick jag en helt fantastisk utbildning under en veckas tid där och dels var Almåsa väldigt speciellt just på grund av hur det var uppbyggt. Nu ska det sägas att det är kanske 10 år sedan jag var där så om något förändrats vore det inte särskilt konstigt.
Almåsa köptes 1959 av Stiftelsen de blindas väl. Därför finns det stolpar placerade utomhus som förmedlar information om vad man kan se. Många växter sprider väldoft utomhus. Allt är liksom anpassat för människor som är blinda och för att de ska få en härlig upplevelse.
Sen finns det en svartkrog också. Inte svartkrog på det sätt vi kanske oftast förknippar det ordet med. Utan en krog där vi seende får äta i beckmörker och blir uppassade precis som på vilken vanlig restaurang som helst. Men att äta i beckmörker när man är seende är ingen lätt uppgift. Och det där med att konversera när man inte kan se personen. Kroppsspråk och ögonkontakt betyder ju så oerhört mycket men när man inte har det att tillgå blir upplevelsen en helt annan.
Och det var just under denna kurs som jag hittade en blomma som doftade choklad. En chokladblomma. Men det visade sig svårare än jag trodde att hitta en sådan att köpa. Efter en hel del kontaktande via nätet hittade jag dock en kvinna någonstans norr om Dalälven som så snällt skickade en stickling av blomman via post. Och den växer och frodas alldeles intill vår altan. Och varje år när den blommar förundras jag över hur den hamnat hos mig och hur tillfälligheternas spel gjorde att just jag bestämde mig för att ha en chokladblomma i min rabattl.
Chokladblomma
Det finns en massa saker som smittar. Typ influensa och andra otrevligheter. Men det finns ju sånt som är trevligt som smittar också. Typ leenden och vänlighet.
Om jag gör något extra vänligt mår jag alltid väldigt bra. Det känns liksom bra i hela kroppen att göra något gott för någon annan.
En dag för en tid sedan hade jag köpt lite godis. Jag hade omsorgsfullt valt ut de där extra goda sakerna i godisaffären mitt inne i stan. Med godispåsen i handen gick jag in på ett av varuhusen och kikade runt lite i väntan på att mitt tåg skulle gå. Väl där hittade jag en blus som jag ju var tvungen att ha. Ja så där kan det ju bli ibland. Och när jag skulle betala satte jag ner godispåsen på disken. Det var en sån där godispåse med fönster så att man verkligen ser vad som finns inuti.
"Så gott det ser ut sa tjejen i kassan". Och jag tror hon sa det helt utan baktanke. Bara en reflektion sisådär en timme innan arbetspasset var slut. Så jag frågade om hon ville smaka. Först blev hon helt bestört för det var ju inte alls så hon menat. Men jag skrattade bara lite och förklarade att jag inte alls upplevt det så. Men jag fortsatte truga henne för att hon skulle ta en godisbit.
"Men det kan jag ju inte", sa hon.
"Klart du kan", sa jag. "Vem ska hindra dig?"
"Klart du kan", sa jag. "Vem ska hindra dig?"
TIll slut stoppade hon ner handen i den nu öppna påsen och tog en bit. Jag sa till henne att ta två till.
Och hon log med hela ansiktet och sen berättade hon att hon och hennes kollega stått och pratat om godis en stund innan. De var trötta och behövde lite energi. Och glädjestrålande sa hon att jag hade gjort hela hennes dag.
När jag gick därfrån så tänkte jag att hon gjorde hela min.... bara genom att hon gav mig möjligheten att vara lite extra vänlig mot henne.
Vänlighet
Jag tror jag började blogga någon gång 2004. Och någonstans där ute i cyberspace finns resterna av den första bloggen även om jag just nu när jag googlade faktiskt inte hittade den. Kanske har resterna av den helt enkelt försvunnit i bruset av alla andra bloggar.
Den där första bloggen levde ett bra tag men ersattes av en annan blogg som ersattes av en blogg som genererade pengar och som faktiskt lite tog bort det där roliga. LIte andra bloggar har runnit i bloggfloden men aldrig riktigt stannat.
Nu är jag här mest för att jag mer och mer känner att jag ibland behöver ett forum för de där tankarna som snurrar runt. Som idag till exempel när man på nyhetsmorgon pratade om problematiken när arbetssökande ska söka kvantitativt. Hur påverkar det potentiella arbetsgivare som får mängder av ansökningar som saknar relevans. På nyhetsmorgon tog man upp exemplet där en präst söktes och en kock, en simlärare och en nyutexaminierad gymnasist sökte.
Så sisådär 10 år senare antar jag nu utmaningen i blogg 100.