LifeOnSecondFloor

Släntrade över gatan vid Centralstationen - på väg både i tanken och rent fysiskt. Helt uppslukad av tankar hör jag någonstans någon som säger "Ursäkta". Jag rycker till och stirrar stint på en vilt främmande människa. Det är en kvinna något yngre än jag själv.

 

Hon ber om ursäkt för att hon skrämt mig och jag ber om ursäkt för att jag ryckte till. Jag tror hon vill fråga om vägen men inser att jag har fel.

 

Kvinnan har gått bakom mig på övergångsstället och hon berättar att det var en fröjd att göra det eftersom hon tyckte min kappa var så vacker och passade mig så bra.

 

Och jag blir glad och jag tackar henne och vi skiljs åt. Och jag skulle vilja säga till henne att det är så fantastiskt att hon tog sig tiden att gå ikapp mig bara för att säga dom där orden. Vilken underbar människa!