Klämd
Tidig morgon. Pendeltåg. Trötta människor.
Dags att kliva av och jag ställer mig vid dörrarna när tåget stannat. Jag är först och jag tar de där få stegen för att ta mig ner på perrongen. Då händer det som inte ska hända - dörrarna stängs. Bråkdelen av en sekund och det far tusen tankar genom huvudet. En snabb kalkyl - backa tillbaka eller försöka ta mig ut. Ena dörren når min högra arm och jag försöker med kraft trycka bort den. Samtidigt vrider jag mig en aning för att rädda kameran och försöker parera den andra dörren med min överkropp. Funderar på om min minirygga ska klara sig från att fastna när dörrarna går igen bakom mig.
Så fort dörrarna stängts så öppnas de igen.
Jag kan bara konstatera att ryggsäcken inte fastnade och att jag klarat kameran. Armen fick sig en törn och det gör ont där dörren tryckte sig mot mitt ena bröst.
En kvinna som stått bakom mig kommer fram och frågar hur det gått. Bra svarar jag utan att tänka. Och jag inser att jag är lite skärrad.
Då ser jag ombordpersonal stå och kika ut så jag går med bestämda steg fram till personen ifråga och frågar om han inte såg att jag blev klämd. Jo det gjorde han svarar han och sen ber han om ursäkt utan att titta på mig. Inte en endaste fråga om jag gjort mig illa, om jag behöver hjälp eller om allt är ok. Och jag funderar över om några fler blev klämda och om någon annan blivit skadad.
Skärrad går jag till jobbet och skriver ner händelsen och skickar till SL. Mailsvaret som kom var trevligt men jag önskar någon ringt mig. Då hade det känts som de brytt sig på riktigt.
