LifeOnSecondFloor

Igår var jag riktigt elak. Fördomsfull ena dagen och elak den andra. Man kan undra vart det är på väg.

 

Trots begränsat med tid bestämde jag mig för att ta en promenad ner på byn för att hämta ut ett paket. Och nu för tiden kan man ju få hämta ut paket på alla möjliga och omöjliga ställen. Detta kändes som det sistnämnda.

 

Så jag gick med raska steg i solen för att hämta ut paketet. Väl där insåg jag att personen bakom disken kanske inte var den som hade mest vana i att hantera paketutlämningen. Dessutom förstod jag av antalet paket att det kanske inte var så många som nyttjat just detta utlämningsställe. Anledningen till att mitt paket hamnat där vet jag inte men jag tror det var förutbestämt dvs inget jag kunde påverka.

 

Av de tio paket som fanns i hyllan var ett rosa och när mannen bakom disken kollat en stund på alla paket utom det rosa så föreslog jag att han skulle kolla det. Och se där ... det var mitt paket. Sen började nästa svårighet och det var att säkerställa att numret på paketet överensstämde med det som fanns i min telefon. Namnet, som ju är väldigt ovanligt, stämde men det där numret.

 

Så småningom kunde det konstateras att det var rätt nummer och rätt namn och då var det dags för id-kontroll. Det var här någonstans de stora problemen började. Inte på grund av mitt id-kort utan för att numret på paketet inte stämde med det nummer som fanns i mannens dator. Till slut föreslog jag att mannen kanske skulle ringa någon form av support. Klockan bara tickade ....

Min lättnad var total när han vände sig om och tog ett papper som låg där och för bråkdelen av en sekund trodde jag att han skulle lyda mitt råd. Att papperet bakom hans rygg gick till någon som kunde hjälpa.

 

Men jag hade fel. Det var en lista på de namn som hade paket att hämta ut som han tog fram. Och sen påbörjades proceduren i datorn igen... Och han bad att få mitt id-kort ytterligare en gång. Han skakade på huvudet och sa något om att numren inte stämde.

 

 Här någonstans tog mitt tålamod slut så jag frågade i en inte alltför trevlig ton om det skulle ta lång tid eftersom jag hade lite bråttom. Jag nämnde också att jag verkligen behövde hämta ut det där paketet.

 

Han tittade inte på mig utan fortsatte klicka på datorn, försökte scanna streck-koden och bad så småningom en tredje gång om mitt id-kort.

 

Slutligen tog han fram den där listan en gång till och bad mig skriva på den. Jag gjorde som han sa och frågade om jag nu kunde ta mitt rosa paket. (en aningen irriterat må jag tillägga) Och vips kunde jag ta det.

 

Dock är jag inte helt övertygad om att han fick allt att fungera som det skulle och jag säger bara en sak. Ge mig Posten tillbaka!