1 Läs mer >>
Det kändes som en väldigt kul utmaning att blogga i 100 dagar. Det kändes tufft redan från början men jag hade intentionen att med alla medel lyckas nå målet.
 
Det gick ..... sådär.
 
En dag när jag skulle krysta fram ett blogginlägg upptäckte jag att jag faktiskt missat att skriva ett några dagar tidigare. Och då gick luften ur.
 
Det här med att skriva blogginlägg utan någon särskild tanke från början var kanske inte den bästa idén. Så när jag väl insåg att jag inte skulle klara 100-målet funderade jag på om jag skulle lyckats bättre om jag skrivit om något av mina intressen istället. Och när den tanken väcktes insåg jag att jag trots allt vill fortsätta blogga men nu tillsammans med min man. Och därför flyttar vi nu fokus mot den här bloggen.
 
 
Jag hoppas vi ses där.....

Slut

2 Läs mer >>
... den är här nu
 
 

Sommar

0 Läs mer >>
Vi sitter där mittemot varandra och äter Morsdagsmiddag. Samtalet kretsar kring högt och lågt. Men när jag lämnar restaurangen så är jag alldeles varm i kroppen. Så klok han är - vilka kloka tankar han har om det som sker.
 
Och det är min son - den där vuxne mannen med all denna klokskap. 
 
 

Kloka ord

0 Läs mer >>
Denna blogg är en del i det projekt som kallas #blogg100. Det innebär att man ska skriva blogginlägg varje dag i 100 dagar. Om jag har räknat rätt är det dag 85 idag och målgång beräknas vara 8 juni.
 
Och det är en utmaning att skriva ett inlägg varje dag då man inte bloggat på ett tag. Vissa dagar blir det liksom ingenting. Andra dagar har det blivit inlägg med lite mer tanke och innehåll.
 
Just nu kämpar jag för att ta mig i mål. Skrivkrampen är total. Kanske påverkar solen detta. Man vill ju liksom bara gå ut och göra andra saker.
 
 
 
 

Skrivkramp

0 Läs mer >>
...totalt utan inspiration....

Tomt

0 Läs mer >>
På tåget. På väg hem. Gör det jag inte brukar och lägger ut en dagsfärsk bild. Laleh på Gröna Lund för bara ett par timmar sedan. 



Laleh

0 Läs mer >>
Tidig morgon. Pendeltåg. Trötta människor.
 
Dags att kliva av och jag ställer mig vid dörrarna när tåget stannat. Jag är först och jag tar de där få stegen för att ta mig ner på perrongen. Då händer det som inte ska hända - dörrarna stängs. Bråkdelen av en sekund och det far tusen tankar genom huvudet. En snabb kalkyl - backa tillbaka eller försöka ta mig ut. Ena dörren når min högra arm och jag försöker med kraft trycka bort den. Samtidigt vrider jag mig en aning för att rädda kameran och försöker parera den andra dörren med min överkropp. Funderar på om min minirygga ska klara sig från att fastna när dörrarna går igen bakom mig.
 
Så fort dörrarna stängts så öppnas de igen.
 
Jag kan bara konstatera att ryggsäcken inte fastnade och att jag klarat kameran. Armen fick sig en törn och det gör ont där dörren tryckte sig mot mitt ena bröst.
 
En kvinna som stått bakom mig kommer fram och frågar hur det gått. Bra svarar jag utan att tänka. Och jag inser att jag är lite skärrad.
 
Då ser jag ombordpersonal stå och kika ut så jag går med bestämda steg fram till personen ifråga och frågar om han inte såg att jag blev klämd. Jo det gjorde han svarar han och sen ber han om ursäkt utan att titta på mig. Inte en endaste fråga om jag gjort mig illa, om jag behöver hjälp eller om allt är ok. Och jag funderar över om några fler blev klämda och om någon annan blivit skadad.
 
Skärrad går jag till jobbet och skriver ner händelsen och skickar till SL. Mailsvaret som kom var trevligt men jag önskar någon ringt mig. Då hade det känts som de brytt sig på riktigt.
 
 

Klämd

0 Läs mer >>
Snart är det dags för den där dagen som många ser fram emot, andra finner den likgiltig och vissa fasar för. Det är Mors dag jag tänker på. Den där dagen som många kallar köpmännens dag men som andra verkligen månar om att nyttja för att alldeles särskilt hedra sina mödrar.
 
Det är också den dagen då de som mist sin mor blir extra påminda om att detta är dagen då de inte har någon att fira.
 
Det är en dag med blandade känslor för många. Men vad vi än känner inför det så kommer den i alla fall.
 
 

Mors dag

0 Läs mer >>
Om man träffar ett antal intelligenta kvinnor med stor integritet och massor av värme. Om man sitter ner där en stund och pratar om ett av de mest kända morden i svensk kriminalhistoria. Och om man pratar om människoöden, kvinnors ställning och avsaknaden av närvarande föräldrar på 30-talet.
 
Då kan det bara sluta på ett sätt. I ett enda gemensamt skrattanfall. Och vad skrattar man åt. Jo åt män och Tjurruset.
 
Meddelas endast på detta sätt.
 
Japp..... så är det.
 
 
 

Skratt

0 Läs mer >>
Vatten är fantastiskt. I spegelblanka ytor skapas kopior av det som finns intill.Eller kopior av det som finns ovanför. En himmel vid dina fötter. Ett hav av moln i strandkanten.
 
Ibland när man tittar på ett fotografi av en spegling kan det vara svårt att avgöra vad som är upp och vad som är ner. Och lite så är ju livet också. Det som uppfattades som upp, som något bra, visar sig vara något som egentligen var det motsatta. Samma sak med sådant som först uppfattas som något mindre bra som visar sig vara fantastiskt.
 
 
 
 

Upp och ner

0 Läs mer >>
Ibland trasslar det till sig. Ni vet dom där elsladdarna till datorn, till musen, till lampan, iphoneladdaren och allt blir plötsligt en hel röra. Och man har ingen som helst aning om hur det gått till. Hur är det ens möjligt? Man har inte gjort ett endast dugg. Alla sladdar har bara legat där och ändå är de helt ihoptrasslade.
 
Så där är livet ibland. Vissa saker bara trasslar till sig. Och man har ingen aning om hur det gått till.
 
 

Trassel

0 Läs mer >>
 

Hopp

2 Läs mer >>
Släntrade över gatan vid Centralstationen - på väg både i tanken och rent fysiskt. Helt uppslukad av tankar hör jag någonstans någon som säger "Ursäkta". Jag rycker till och stirrar stint på en vilt främmande människa. Det är en kvinna något yngre än jag själv.
 
Hon ber om ursäkt för att hon skrämt mig och jag ber om ursäkt för att jag ryckte till. Jag tror hon vill fråga om vägen men inser att jag har fel.
 
Kvinnan har gått bakom mig på övergångsstället och hon berättar att det var en fröjd att göra det eftersom hon tyckte min kappa var så vacker och passade mig så bra.
 
Och jag blir glad och jag tackar henne och vi skiljs åt. Och jag skulle vilja säga till henne att det är så fantastiskt att hon tog sig tiden att gå ikapp mig bara för att säga dom där orden. Vilken underbar människa!
 
 
 
 
 
 
 

You made my day

0 Läs mer >>
... en vanlig dag men ändå inte ...
 
 
 

Onsdag

1 Läs mer >>
Arbetsförmedlingen har gjort fel vilket resulterat i att en hel massa människor fått fel ersättning. De som drabbats är människor som redan har det svårt. Människor vars ekonomi säkerligen påverkas av några hundralappar här eller där. Människor som har rätt till rätt ersättning och som nu kanske har fått fel pengar utbetalade.
 
Om nu man gjort fel så bör man rätta till det. Och då enbart i de fall människor fått för lite ersättning. För om jag, som har förmånen att ha ett arbete, får för mycket i lön på ett sätt som gör att jag kan anses ha mottagit pengarna i god tro så är det väldigt svårt för arbetsgivaren att kräva tillbaka dessa pengar. Och jag tror faktiskt att de som fått för mycket pengar p g a AF's felaktiga rutiner  har mottagit pengar i god tro. Regelsystemet är så krångligt att det många gånger är svårt för gemene man och kvinna att förstå exakt hur ersättningarna ska se ut. Så låt de som fått för mycket behålla pengarna. Men se till att de som fått för lite får den ersättning de har rätt till.
 
Men AF har bestämt att man inte ska göra något och man rekommenderar inte att folk gör något heller. Låt lagt kort ligga helt enkelt. Och man hänvisar till att de här människorna kan bli återbetalningsskyldiga på både det ena och det andra sättet om de agerar och om de ber att AF/FK öppnar ärendena. För då minsann kan det påverka alla pengar de har fått och alla de möjligen skulle kunna få. Snacka om skrämselpropaganda. SItt still i båten tror jag var det uttryck som användes.
 
Och det är klart att AF vill att människorna ska sitta still i båten. För dels handlar det om en massa pengar som kanske måste betalas ut och dels handlar det om en massa arbete som säkerligen skulle stöka till det.
 
Och jag önskar att någon jurist tittar på detta och går in och talar om hur det förhåller sig - skulle verkligen de som fått för mycket behöva betala tillbaka pengar?
 
AF borde skämmas och sluta skrämmas.
 
 

Sk(r)ämmas

0 Läs mer >>
Vi är pendlare vilket innebär att vi åker tåg nästan varje dag. Inte pendeltåg utan SJ-tåg. Tåget vi åker med tror jag är benämnt som tåg 118.
 
Det intressanta med att pendla är alla människor man ser och ibland möter. Mannen som alltid sitter med en sovmask och hörlurar. Han som gärna drar ner rullgardinen för fönstren och som egentligen upptar tre säten eftersom sätet bredvid är belamrat med hans väska och sätet mittemot upptaget eftersom hans fötter gör det omöjligt för någon annan att få plats där.
Sen har vi kvinnan som gjort en kupé till en sovkupé. Vi klev in där vid ett tillfälle och fick veta att där inne sov man och inga lampor fick tändas och inte fick man prata heller.
Utöver detta finns det en uppsjö av människor som lägger smutsiga väskor (och rena) på sätena bredvid sig så att ingen kan sitta där. Eller så har man sitt frukostbord uppdukat så att platsen av det skälet är upptagen. Och när frukosten är uppäten är det förmodligen både kladdigt och smuligt på det sätet.
 
Sen är det ju det där med hyfs. Ni vet - hur man beter sig mot andra människor. Vissa människor tycks vara helt i avsaknad av detta. Man undrar hur det ens är möjligt.
I morse mötte vi på en av dessa medelålders män utan hyfs. Jag kan väl inte direkt säga att han förgyllde vår morgon.
Han satt på sätet närmast gången med väskan på sätet innanför. Han hade sjunkit ner så djupt att det inte gick att sitta mittemot honom heller. Dessutom hade han sin jacka över huvudet så att den dolde hela honom. Ja, det var ju faktiskt först när han drog bort jackan från sitt huvud som vi såg att det var en man.
Men innan han drog bort jackan så hade jag försökt påkalla hans uppmärksamhet genom att fråga om det var ledigt på platsen intill honom. Något svar på den frågan fick jag inte. Och det tog en stund innan han överhuvudtaget gjorde någons om helst ansats att ta bort sin väska.
Under tiden försökte min man få mannen att flytta på fötterna så att min man skulle kunna sätta sig.(Det lyckades inte särskilt väl.)
Efter en del stånkande så tog mannen bort sin väska från sätet och därmed borde det ju vara klart för mig att sätta mig. Det var bara en liten detalj. Mannen vägrade resa på sig och eftersom det var ett bord mellan sätena var det synnerligen svårt att passera. Men han vägrade verkligen flytta på sig. När han insåg att jag inte tänkte klättra på bordet vek han till slut undan benen lite och med nöd och näppe tog jag mig in till sätet.

Efter att ha släppt förbi mig rullade han ut sina ben så att det återigen blev svårt för någon mittemot att ha sina fötter där. Min man påpekade att så var fallet men inget hände. Tålamodet tröt och min man informerade mannen om att han då fick ha sina fötter under min mans. Först då makade han undan sina fötter en aning.
 
Därefter drog mannen jackan över huvudet och vid nästa station bytte han vagn.
 
Och jag förstår faktiskt inte varför han inte valde en fönsterplats. Där hade han ju kunnat sitta ostörd. Jag fattar inte heller hur man kan bete sig så där illa utan att skämmas. Att dessutom bli irriterad på medpassagerare som vill sitta ner när det finns lediga platser känns inte heller så genomtänkt.
 
Imorgon äntrar vi tåg 118 igen. Förhoppningsvis utan att behöva stöta på medelålders män utan hyfs.
 
 

Hyfs