Spegel
Speglar är rätt kul. I synnerhet om man närmar sig två år och håller på att upptäcka världen.
I helgen upptäckte Miraklet att om man kikar upp mot spegeln (som sitter på tok för högt för att hon ska kunna se sig själv) så ser man farmor i spegeln. Det var så kul att hon nästan kiknade av skratt.
När hon sedan var i farmors famn och tittade in i spegeln i badrummet så såg hon sig själv bakifrån i spegeln i hallen. Sen vände vi oss om och vinkade och såg att det syntes i spegeln som speglade sig.
När hon sedan var i farmors famn och tittade in i spegeln i badrummet så såg hon sig själv bakifrån i spegeln i hallen. Sen vände vi oss om och vinkade och såg att det syntes i spegeln som speglade sig.
Underbara upptäckter.
Tidigare på dagen var maken och jag och gick i skogen. Härligt underbar skogsdoft i värmande solsken. Vitsippor, tussilago och blåsippor om vartannat. Och vi såg fjärilar fladdra förbi vid flera tillfällen. Men vi såg också små och större vattensamlingar som speglade allt detta fantastiskt vackra som vi upplevde. Spegelblanka vattenpölar och små kärr där den klarblå himlen och de knoppande träden återgavs. Och det är ju de där speglingarna man så gärna skulle vilja fånga och kunna återge med kameran. De där nästintill magiska ögonblicken.
Och hur många gångar har man inte gått förbi ett skyltfönster och försiktigt kikat in i det för att se hur man själv ser ut. Om kjolen sitter snyggt och om jackan passar.
Speglar och speglingar fascinerar alla åldrar tror jag. Och jag hinner inte mer än tänka tanken förrän Miraklet står och gör grimaser mot sin spegelbild. Den bild hon ser när hon vänder sitt ansikte mot vitrinskåpets glas.